Recensioner av "Nu ska jag sluta spela dum"

Inte så dumt alls

KONST. Det finns konstnärer som med sina konstnärskap skapar helt egna världar. Kim Hiorthøy är en sådan konstnär och med utställningen Nu ska jag sluta spela dum presenterar kulturföreningen Byrån hans första svenska separatutställning i en lägenhet på Möllevången i Malmö.

När jag kommer dit skiner en långsam eftermiddagssol in i rummet och gör mönster på väggarna. Ute är det vår och fredagsförhoppningar men i lugnet här har tiden stannat. Ett lugn av stillhet men samtidigt dröjande av väntan och rastlöshet. Av något som varit och något som ska komma. Eller borde komma. Det är fint att se hans konst i en sliten funkislägenhet som lyckas kapsla in och tydliggöra precis de känslor som hans konst ger mig. Känslor av obetydliga vanliga ögonblick som efteråt kan visa sig vara väldigt betydelsefulla. Som att sitta i en lägenhet där färgen flagnar på elementen och titta på solens rörelser innan man ger sig ut i en vår eller en fredagskväll. Med allt det som är ens värld, allt som har hänt i ens liv och allt som händer nu, alla rätt och alla fel. Utställningens collage, teckningar, objekt och målningar som efter att solen försvunnit lyses upp av nakna glödlampor är som en uppvisning eller redovisning av det som skapat den världen och den man är. Det är som att stiga in i ett pågående flöde som inte upphör bara för att man hängt upp det på väggarna. Känslan av att något händer just nu just här är stark och vi vet kanske inte vad eller så vet vi det.

Jag fastnar framför verket med den underbart såriga titeln "Du var allt för mig nu är du ingenting". Det enkla collaget illustrerar hela den magiska vardagsrealism som finns i Kim Hiorthøys arbete. Att vara i hans värld är som att vara i ett dockskåp eller befinna sig i en lek med suddiga gränser mellan verklighet och fiktion. Man kan inte vara säker på något, allt kan hända. Som med verket "Formskolan"; fyra objekt som är typiskt Hiorthøyska i sitt uttryck och sina former. Men jag kan inte avgöra när jag tittar på dem om de skulle kännas mjuka eller hårda om jag tog i dem. Här finns komplexiteten igen och blandningen av uttryck, från serietidningsestetik till närmast abstrakta målningar till collagen som ser ut att precis ha spottats ur kopieringsmaskinen. Det mjuka och hårda går sida vid sida och är ständigt beroende av varandra då allt är av betydelse; inget är för stort eller för litet.

Det är perfekt att uppleva Kim Hiorthøys konst i en lägenhet där någon bor och där flödet av kreativitet som verken utstrålar tillåts gå i dialog med det flöde av levande som sitter i väggarna. Och med den senaste tidens debatt i Malmö om spontankultur och all kritik begreppet fått är det upplyftande att se ett så bra och inspirerande exempel på spontankultur. Hemmagalleriet är också ett utmärkt DIY(Do it yourself)- koncept att ta till när lågkonjunkturen når kulturen.

Karin Westeman, Helsingborgs Dagblad, 2009-04-14



På gränsen till det ohyggliga

I en lägenhet på Falkenbergsgatan 6a i Malmö arrangerar Byrån sin utställning med norske Kim Hiorthøy (tom 19.4). Hans namn kopplas gärna till musik. Dels den egna, som emellertid lämnas utanför här, dels raderna av egensinnigt poetiska skivomslag i hemlandet. Hans bilder äger ett slags förströddhet. De är små till formatet. I hans värld kommer skimret ur svärta och gråskala. Collagen är fyllda av överraskande möten och stillsam absurditet. Teckningarna glider mellan gåtfullhet och seriestil. I det uppenbara är allt dolt! Målningarna vibrerar av lyrisk naturalism, idyller som redan spruckit. En blond björkmålning heter ”Vi ångrade oss sen”. Ångrade vad? Det finns en doft av katastrof i hans balansgång, som vinglar mellan det banala och det ohyggliga.

Samtidigt återkommer äntligen tidskriften Fabrik med ett nummer. I en konstfull temamapp kan vi studera foton av Hiorthøy, som pendlar mellan oavsiktlighet och gåtfulla händelser. Så sluts en nödvändig utställning med en konstnärlig trycksak.

Thomas Millroth, författare och konstkritiker, Sydsvenskan 2009-04-07